Debattartikel: Orimligt att lägga skulden på barnen som utsätts för sexualbrott

Barn som utsätts för kommersiell sexuell exploatering kan vara i kontakt med stödsystemet i flera år utan att övergreppen stoppas. Det krävs en helomvändning i synen på dessa barn och deras rättigheter, skriver bland andra Gabriella Kärnekull Wolfe.

Uppskattningsvis har fler än 20 000 barn och unga mellan 15 och 19 år blivit utsatta för kommersiell sexuell exploatering, vilket kan handla om att en annan person har betalat för en nakenbild, en livesändning eller har träffat den utsatta fysiskt för att begå betalda övergrepp.

Det innebär att det finns motsvarande en elev i varje klass i̊ årskurs 9 och gymnasiet som har blivit utsatta för den här typen av brott. Och trots att det handlar om fruktansvärda övergrepp som kan få livslånga konsekvenser för barnet så får de sällan tillgång till varken vård- och stöd eller återupprättelse i en rättegång.

Det är en av slutsatserna från rapporten ”Alla tittade men ingen såg” som släpps i dag av Ombudsmannen mot kommersiell sexuell exploatering av barn i samarbete med Child10, Ellencentret och Novahuset.

Ställer inte frågor

Vår granskning visar att många, de flesta flickor, som utsätts för kommersiell sexuell exploatering någon gång är i kontakt med vård- och stödsystemet. Men att vara i kontakt med stödsystemet innebär inte att barnen identifieras som våldsutsatta. Det beror bland annat på att det är ovanligt att vården ställer frågor om den här sortens utsatthet, det är till exempel bara en region som ställer rutinfrågor för att identifiera utsatta för kommersiell sexuell exploatering. Detta i kombination med att målgruppen inte ingår i de nationella riktlinjer vården använder för att identifiera våldsutsatta ger vårdpersonal dåliga förutsättningar att identifiera utsatta barn.

Samtidigt finns det höga trösklar för barn att våga berätta kopplat till en oro för hur omvärlden ska reagera. För att ett barn ska våga berätta behöver hen känna sig trygg med personen de anförtror sig åt. Här har vården en lång väg kvar att gå då tre av fyra som varit i kontakt med vården uppger att vården de fick var dålig eller mycket dålig.

I de fall samhället identifierar utsatta barn så leder det sällan till att barnet får rätt skydd och stöd för att exploateringen ska upphöra. Detta beror framför allt på att exploateringen ses som ett beteendeproblem hos barnet snarare än ett övergrepp. I och med att barnet har fått någon form av ersättning från en förövare berättar barn att de bemöts som att de själva till viss del samtyckt till exploateringen. Därför handlar stödet ofta om att försöka få barnet att upphöra med sitt beteende.

Det här visar på en brist på förståelse för vad kommersiell sexuell exploatering är och hur barn som är utsatta ska bemötas. Att vara utsatt för kommersiell sexuell exploatering innebär att barnet är utsatt för betalda övergrepp. Men i och med att det saknas rekommendationer för vilka insatser som vården och socialtjänsten ska sätta in för målgruppen ser vi en stor variation och rättsosäkerhet i vilken hjälp barnen erbjuds. Vissa barn får behandling mot självskadebeteende medan andra placeras på särskilda ungdomshem eller inte får någon hjälp alls.

För att säkerställa utsatta barns rättigheter och se till så fler barn identifieras uppmanar vi regeringen att vidta följande åtgärder:

– Ge Polismyndigheten i uppdrag att utarbeta ett metodstöd för sitt uppsökande arbete samt bredda det uppsökande arbetet till att omfatta fler digitala plattformar. För att identifiera fler är det även nödvändigt att behöriga myndigheter få i uppdrag att utveckla rutinfrågor om kommersiell sexuell exploatering till elevhälsan, socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin.

Utveckla rekommendationer

– Genomför ett nationellt kunskapslyft om kommersiell sexuell exploatering av barn som omfattar de yrkesgrupper som möter målgruppen. Kunskapslyftet bör innehålla information om utsatta barns rättigheter, bemötande av målgruppen, orsaker till och konsekvenser av exploatering samt vilka insatser som behövs för att förebygga och stoppa exploatering.

– Utforma nationella föreskrifter, allmänna råd och riktlinjer för målgruppen. Socialstyrelsen behöver få i uppdrag att utveckla rekommendationer på insatser som kombinerar skydd med rehabilitering. Det kan till exempel vara öppna insatser eller placering i familjehem eller HVB-hem i kombination med traumabehandling.

– Slutligen måste alla barn upp till 18 år ha samma straffrättsliga skydd mot sexuellt våld. I dag mildras förövarens ansvar när barnet fyllt 15 år vilket inte är i linje med barnets rättigheter. Lagstiftningen behöver ändras så att all kommersiell sexuell exploatering av barn 15-17 år harmoniseras med sexualbrott mot barn under 15 år.

Inget barn väljer

Staten måste göra mer för att säkerställa utsatta barns rättigheter. I grunden handlar det om en helomvändning i synen på dessa barn och att de själva bär någon form av ansvar för de brott som begås mot dem.

Kommersiell sexuell exploatering är inget barn väljer, det är något de utsätts för. Det är också det synsättet som måste prägla de lagar, riktlinjer och insatser som syftar till att förhindra kommersiell sexuell exploatering av barn.

Gabriella Kärnekull Wolfe, ombudsman mot kommersiell sexuell exploatering av barn

Madeleine Sundell, barnrättsjurist

Wanjiku Kaime, universitetslektor Mittuniversitetet

Jacob Flärdh, generalsekreterare Child10

Zandra Kanakaris, generalsekreterare Ellencentret

Kajsa Rietz, ansvarig utåtriktad verksamhet Novahuset

Läs artikeln i Göteborgs Posten här

För mer information vänligen kontakta:

Gabriella Kärnekull Wolfe, ombudsman mot kommersiell sexuell exploatering av barn
Mail: gabriella@okse.nu

Johanna Wilkens, presskontakt
Tel: 079 102 36 36
Mail: info@okse.nu